Mitt liv som bobåkare eller "Vart tog den gula bondgården vägen"

 

Det är inte varje dag man stöter på någon som tycker att man är normal som åker bob, ännu ovanligare är det att man stöter på någon som inte tror att det är en rodel. Likväl gillar jag att åka bob trots att debuten var inte direkt var ångestbefriad, då hade Stive (Stefan Olofsson) lurat med mig på KM i en bana som var gjord för allt annat än 40 år gamla och för banan allt för breda bobar.
-Det är lugnt, skrockade Stive, det är bara is och plank så det kommer att ge med sig när vi kommer susande i 90.
På den tiden ställde man bara ner boben i mitten av Centrum kurvan och Stive satte sig i och jag älgade iväg i två storlekar för stora gummistövlar med crossdubb. På nåt vänster kom jag i boben och ner kom vi utan några större problem (fast vad vet jag, jag är ju bara bromsare så det enda jag ser är Stives rygg och botten på boben) och sedan var man fast för alltid.

Nu var det ju inte det jag skulle berätta men så är jag ju också känd för att komma ut på villospår när jag ska berätta nåt.
Vi hade blivit bjudna ner till Lillehammers olympiske bob og agebane av Svebob vilket Stive och jag nappade på direkt och efter att ha packat ner det mest nödvändiga (och det onödigaste) och pengar till pins och annat skoj flög vi iväg i Stives Indianröda (det står så i papperna) Golf glad i hågen utan att ha de minsta funderingarna på vad vi gett oss in på.
Sveg var den första anhalten och där käkade vi lite och så kom vi på att vi skulle till ett annat land så då gick vi på banken och växlade till lite norska dollars. Sedan fick Stive för sig att bobsporten är större än fotbollen i sverige och skulle promt på sportaffären för att se om dom möjligen hade några bobskor där (ja vadå, jag sa ju att vi hade noll koll). Efter att ha vandrat runt i Sveg ett tag så kom vi på att vi skulle till Lillehammer, vi gav oss sålunda mot Lillehammer i ett moln av bättre begagnad motorolja (Stives Golf hade fått för sig att han var en Bondbil och släppte därför ifrån sig en ordentlig oljedimma med jämna mellanrum).
Väl i Norge programerade vi om telefonerna så att det stod NO istället för SE och funderade om tullen verkligen skulle var obemannad. Jag blev varse att vägen mellan Trysil och Elverum antagligen är världens längsta väg utan rastplatser. I Elverum stannade vi och köpte ett skrovmål av en svensk tjej (hon pratade i alla fall nåt som lät som svenska) stripsen gick ju förstås att äta.
I Hamar kom dom första kommunikations problemen, vi hade tydligt blivit tillsagda att "alldeles innan Hamar kommer ni till en stor rondell och i den tar ni till höger". Vi kom till en korsning där det klart och tydligt en skylt som tyckte att vi skulle åka till Lillehammer till höger, men vi tänkte att det nog var bäst att åka till rondellen som vi var tillsagda. Vi kan väl säga så här att vi fick ju i alla fall se Hamar ett par gånger innan vi kom fram till att det var korsningen som var "rondellen" men det är klart vi har ju inte så många rondeller i Hammarstrand.
Åter på väg mot Lillehammer garvade vi högljutt åt att det fanns ett samhälle som heter Brumundal (bara roligt för dom såg Professor Drövels hemlighet). 

Äntligen kunde se Lillehammer vilket inte är det enklaste på avstånd i dagsljus eftersom staden ligger välkamouflerad på bergssidan. Nu styrde vi mot Öyer det är i den lilla byn som banan ligger för att leta upp vart vi skulle bo, vilket var lättare sagt än gjort. Vi hade fått instruktioner om att eftersom Fossekroa som man normalt brukar bo hos (eftersom det ligger alldeles nedanför bob och rodelbanan) var fullbokade så skulle vi bo på ett ställe som skulle se ut som en gul bondgård någonstans i själva Öyer. Vi finkammade hela Öyer och lite till men nåt gult bondgårdsliknande hittade vi inte, det var överhuvudtaget ont om gula hus. Vi provade att ringa men vi fick inte mycket till svar någonstans och när vi äntligen fick det så var informationen detsamma: en gul bondgårds liknande byggnad och ingen kom på namnet på vad stället hette så vi ställde oss strategiskt på en parkering nedanför Hafjell bokking och blickade ut över en vit bondgårdsliknande byggnad och fortsatte att ringa.
Till slut fick vi tag på Stives pappa och han kom fram med namnet och det visade sig att den vita bondgårdsliknande byggnaden varit gul en gång i tiden. Glada i hågen stegade vi in och sa att det var minsann bokat för svenska boblandslaget men receptionisten replikerade lika snabbt att det var det minsann inte. Hm då stod vi alltså på ruta ett igen 65 mil hemifrån i ett annat land, skulle vi vara tvungna att sova i Stives Golf, jag menar bilarna har inte direkt varit bäddbara sen PV:ns tid.

Två ganska trötta och hungriga Jämtlänningar vägrade dock att ge sig, det var tydligt att det var Rolf och Roger som visste hur det hela låg till men dom fick vi inte tag i då så vi stegade upp på Hafjell bokking där vi träffade två jättetrevliga norskor i receptionen och sa som det var att vi har åkt 65 mil för att åka bob i eran bana men har ingenstans att bo. Dom kastade sig genast på telefonen och ringde runt till allehanda hotell och hytte uthyrare men det var ingen som visste nåt om nåt svenskt landslag i bob allraminst som skulle bo just där i alla fall. 
Det hela såg ganska hopplöst ut men flickorna tyckte att om vi inte hade hittat någonstans att bo innan dom slutade så kunde vi få bo hos dom. Plötsligt var vi inte så intresserade av några hotell och hytter utan styrde kosan till banan istället. Mörkret som hade fallit och det faktum att banan är en hög enorma ubalkar som dom har satt ihop ovan jord gjorde att banan mer såg ut som en stor betongorm som ville käka upp oss. Vi följde banan upp till damrodelstarten där Stive försökte övertyga mig och sig själv med ögon stora som pingis bollar och stockad röst att dom kunde väl för fan inte släppa av oss ända härifrån första gången.
Begrundande dessa ord så lyckades vi få tag i Roger Höglund och han sa att vi skulle bo på Fossekroa trots allt så vi halvflög dit i Golfen och spatserade självsäkra fram till receptionen och sa att det var minsann bokat åt svenska boblandslaget och som ett eko från tidigare den dan sa hon att det var minsann inte bokat. VA! Ja åtminstone inte den här veckan, det visade sig att Roger hade missat med en vecka men det fanns några småhytter som vi kunde ta om vi ville, för några testförare för Viking däck hade våra hytter den veckan (ännu en anledning att inte köpa Viking). Vi ville ju hellre bo hos flickorna men kom fram till att vi skulle ta hytten trots allt.

Dagen efter hade Micke och Rolf kommit så vi susade upp till bana och ryckte ut boben övertygade om att vi fick börja på mitten nånstans. Men trots dämpade protester släppte dom av oss vid damrodelstarten där det fanns en liten ramp som man kunde putta ut boben i banan ifrån och sedan sa dom till oss att dom kommer ropa i högtalaren när det var vår tur.
Så vi gjorde oss i ordning och ropade att då var det klart för bob (fast på norska förstås) och vi började göra oss i ordning och är precis på väg när det dundrar till och en bob åker förbi ifrån den övre starten som är skymd från vår position. Ett par sekunder från katastrof. Lätt kallsvettiga över att Stive inte hann ner i boben snabbt nog skrällde det till i högtalaren igen som sa att det nu var klart för boben på junior bobstart (så hette tydligen den platta där vi stod) så vi drog iväg innan vi hann ångra oss, Stive körde lugnt och säkert ner boben och var vänlig nog att ur varje kurvas utgång köra in i kanten så att jag skulle få blåmärken så att jag skulle kunna räkna varje kurva nästa gång.
Vi kände oss ganska kaxiga efteråt och tänkte att nu ska vi minsann inte åka från nåt jäkla juniorbob
start. Så dom tog oss på orden och skjutsade upp oss på den riktiga starten och det var faktistkt inte så märkvärdigt faktiskt i jämförelse förrutom att det kändes som om en elefant dansade rumba på en i dom sista kurvorna, snacka om tryck asså.

Allt som allt var vi nog ganska nöjda i alla fall med vår debut i Lillehammers bob och rodelbana så vi packade ihop oss och slängde in oss i Stives Golf inte utan vissa problem eftersom dörrhandtaget på förarsidan hade gått sönder, inte blev det bättre av att med all snörök runt bilen så fick den för sig att den var en EPA traktor och toppade typ 20 i uppförsbackarna. Vi löste det hela som de flesta män genom att stanna när det blev som värst, öppna motorhuven och rycka i diverse kablar och slangar plocka lös nån burk och säga:
-Jaha jag det är nåt fel på den här, medan den andre nickande instämmer:
-Jo jag har hört att det brukar vara vanligt på den här modellen.
Hem kom vi i alla fall och kunde åka upp till våra polare uppe i bob och rodelbanan hemma och dra en och annan rövarhistoria:
-Jo du förstår att det gick 230 runt 12:an då Stive fick en fyrmedssladd och snurrade ett varv men det gjorde han bara för att imponera på bikinibrudarna som stod där, du vet.

Men jag kan försäkra att följande historia är sann i alla fall och om Stive säger nåt annat så ska ni veta att han brukar ljuga nåt alldeles hemskt.

Roger Strandberg

 

copyright 2000 roger strandberg